I hate everything about you.

just nu hatar jag allt.
mitt liv, min familj, mina vänner, sthlm, skolan.. allt!
jag vill inte vara här mer och vill inte veta av något mer.
det tar bara stopp.
stopp på livet som jag egentligen inte klarar av.
låtsas vara någon som jag inte är.

visst jag har inte varit lycklig på 1½ år.
men nu har jag inte ens glad.
och e mest komiska är att tillochmed de i klassen har märkt att något är fel men inte min familj.
och inte nog med det så är deras favorit son här nu och förstör allt ännu mer.

moa har nog rätt.
jag behöver prata med någon.
för det pyskfallet jag har blivit är inte jag.
ingen som jag vill vara.
för alla bara försvinner.
de blev förvånade över att jag kom när vi träffades.
och mina föräldrar märker inte ens att jag får panikanfall flera gånger i veckan.
de fattar ju inte ens varför jag inte vill vara hemma.

ibland önskar jag att de skulle spränga något när jag är i närheten.
för att se om folk ens skulle reagera.
för just nu känner jag mig som ett spöke.
jag vill inte bo här mer.
vill inte finnas här mer.

fan detta är nog de mest deprimerande jag har sagt.
men även de nog som innehåller mest saning om hur jag mår.