när man mår bra på ena sidan vrf klarar man då inte den andra.
måste det alltid vara något fel på livet...
allt är mitt fel.
jag är rädd.
rädd att känna mig misslyckad och ensam.
absolut nu.
men jag känner ändå att jag måste vara ensam.
ensam för att kunna klura ut allt och få iordning på saker.
jag kanske inte gör detta rätt.
men hur gör jag annars?
jag är rädd att allt jag gör bara blir fel.
att det inte förlåts och att jag kommer ångra hela mitt liv.
när man sätter ett ultimatum så börjar man verkligen inte funder.
inte över vad man ska göra utan mer hur man ska göra.
jag har gjort det länge.
men båda alternativen känns fel.
som hur jag än gör kommer man förlora det som är viktigt.
men snart kommer man väl till en punkt.
där allt stannar och känns fel.
där förevigt bara är en dröm.
en dröm som aldrig blir rätt eller fel.
folk som säger förevigt menar bara ett tag.
folk som säger älskar menar bara ytligt.
folk som säger drömmer menar tänker.
det finns många drömar som inte blir sanna.
är det rätt att förlora några för att ha kvar de andra.
man kan inte ha hur många chanser på sig som helst.
så hur många har man.
tänk om man måste mista det för att inse hur mycket man vill ha det.
mista det på riktigt.
som om någon eller något skulle försvinna och inte komma tillbaka.
är det då man verkligen känner det som man vill.
att de är då man inte inbillar sig saker längre.
om man inte kan spara på känslor längre.
hur slänger man dem då.
tänk om man kunde se hur ens liv var i framtiden.
var du bodde, vem du var tsm med, om du hade barn, var du jobbade.
allt.
det hade varit underbart.
man hade aldrig gjort fel.
eller hade man tyckt att de var hämskt.
att man redan viste hur ens liv slutade.
men vägen dit då.
är det inte den som är intressant.
jag vet inte än...
Amor vincit omnia et nos cedamus amori
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar