Broken mirrow.

det är ganska skönt..
att efter allt som hänt.
som man gjort.
så har man ändå vissa kvar.

de finns flera exempel på dessa personer.
det är dem som jag verkligen kan prata med.
som jag känner att jag kan vara mig själv för utan att bli dömd.

för dessa personer har jag gjort hemska saker och pinsamma saker.
allt från att svimmat framför till att slagit.
ändå, finns det vissa som man trodde skulle vara där som försvann.
försvann så fort det blev lite obehagligt för de inte vågade hjälpa en.
istället så gjorde de så att ens stolthet försvann mer och mer.
och blåmärkerna blev fler och fler.

jag trott att jag älskat så många gånger, men de har jag inte.
jag vet inte längre om jag älskar att älska mer än jag kan älska.
eller så är det bara smärtan som sker efter att ha blivit lämnad som gör att de känns som om man aldrig älskat.
aldrig drömt om.
aldrig tänkt om.

mina exempel har alltid funnits där.
de har sårat men slickat.
slickat upp smärtan genom att försöka förstå.
genom att säga förlåt.
ist för att bara försvinna.

när jag tänker efter så har jag inte så många som slickat.
det finns egentligen bara 4.
kanske 5.
men den sista är jag osäker på.
osäker på om personen lämnat eller försöker komma tillbaka.

jag vill inte påstå att vi känner varandra som syskon.
egentligen bara... hemliga vänner.
vänner som vet ens innersta tankar och känslor.
en av er va den enda som visste hur jag mådde innan jag flyttade till stockholm.
den enda som jag vet itne skulle döma.
bara lyssna.

nu har jag en annan.
som inte bara lyssnar utan även kämpar.
kämpar för att jag ska få hämden.
på alla gånger du sårat.
för alla blåmärken som det kostat...